Min senaste för SvD Under strecket, om kärnvapen, kan läsas här. Nedan finns en version som inte är bakom betalvägg.
Tabut kring kärnvapen är under upplösning
Genom diplomati och förhandlingar åstadkom Washington och Moskva under och efter kalla kriget en reducering av de militära spänningar som uppstått till följd av kärnvapen. Dessa traktat befinner sig efter en period av relativ stabilitet i tilltagande upplösning, och kärnvapen ges en mer framträdande betydelse i kärnvapenstaternas försvarsplanering. Denna trend, i kombination med teknikutveckling inom det militära området, är predisponerad att påskynda en ny kapprustning.
Den negativa trenden är global. Under 2019 kollapsade förhandlingarna mellan USA och Nordkorea; existerande vapenkontrollavtal mellan USA och Ryssland fragmenterades; och Iran aviserade att landet inte avser följa begränsningarna i 2015 års kärnenergiavtal, efter det att USA lämnat avtalet och infört nya sanktioner mot landet. Därtill ökade spänningarna mellan Indien och Pakistan, och fler länder har börjat överväga sina kärnvapenalternativ.
En rad centrala avtal har blivit historia: USA:s beslut 2002 att lämna 1972 års ABM-avtal med Sovjetunionen om begränsningar i utstationeringen av antiballistiska robotar; Rysslands beslut 2012 att lämna det så kallade Nunn-Lugar-programmet, som finansierade nedrustning i de forna sovjetrepublikerna; USA:s suspendering 2019 av sina åtaganden enligt 1987 års INF-avtal, som avskaffade markbaserade medeldistansrobotar; och det Nya Start-avtalet från 2010 om begränsningar av de strategiska kärnvapenarsenalerna, som förfaller i februari 2021 och inte ser ut att förnyas. Konsekvenserna är svåra att överblicka, men för första gången på fem årtionden kan de två största kärnvapenstaternas arsenaler komma att vara oreglerade i traktat.
Situationen förklaras av att Ryssland men också Kina – som varit obundet av traktat – sedan ett årtionde anskaffat den kategori av robotar som INF-avtalet förbjöd, och USA avser följa efter. Inte heller är det realistiskt att Peking kommer delta i några nyupptagna nedrustningsförhandlingar. Av världens omkring 14 000 kärnvapen finns omkring 90 procent i USA och Ryssland, men enbart 2 procent i Kina. Det är med andra ord mer sannolikt att Kina kommer modernisera och vidmakthålla, om inte öka, sin nuvarande arsenal, än att frivilligt godta en nivå avsevärt under USA och Ryssland.
Spelteori är ett forskningsfält som under 1900-talet utvecklades för studiet av komplexa problem inom bland annat operationsanalys och militär strategi, där fokus ligger på förståelsen av interaktionen mellan olika aktörer som antas agera rationellt. Under kalla kriget användes spelteori för att identifiera strategier för att undvika kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen. Den matematiskt stabila – om än diskutabla – spelmatrisen var principen om ömsesidigt garanterad förstörelse, där den angripna statens vedergällning är tillräcklig för att tillintetgöra angriparen, vilket antogs fungera avskräckande och därför konfliktdämpande.
Dilemmat är att kalla krigets bipolära maktordning inte längre föreligger. Med nio kärnvapenstater istället för två stormaktsblock har antalet tänkbara utfall ökat, och spelmatrisens komplexitet har växt. En permutation av nya vapen rubbar förutsättningarna för stormaktsbalans, som små taktiska kärnvapen med begränsad sprängkraft och ryska hypersoniska robotar avsedda att bryta igenom en motståndares missilförsvar. I denna gordiska knut av oförenliga nationella intressen karaktäriseras världsordningen inte av jämvikt utan av osäkerhet, vilket gör utvecklingen mer oförutsägbar.
Den försämrade säkerhetssituationen i Mellanöstern illustrerar vad som står på spel. Sedan USA lämnade 2015 års kärnenergiavtal med Iran har Teheran under året som gick återupptagit sitt kärntekniska program, beslagtagit flera oljefartyg, genomfört missilangrepp mot saudisk oljeindustri, och skjutit ned en amerikansk drönare över Persiska viken. I januari detta år dödades generalen Qasem Soleimani, ledare för det iranska revolutionsgardet, i en amerikansk attack, vilket följdes av iransk vedergällning mot amerikanska militärbaser i Irak och den oavsiktliga nedskjutningen av ett ukrainskt passagerarflygplan med över 170 personer ombord.
Ett ”nukleärt” Iran kan skapa en spridningskaskad, och Saudiarabien, Turkiet och Egypten har signalerat intresse för egna kärnvapen – något som skulle underminera 1968 års icke-spridningsavtal (NPT). En konsekvens av Trumps retorik, som återkommande ifrågasatt sitt lands globala ledarskap och därmed de amerikanska säkerhetsgarantiernas trovärdighet, är att ett spridningstryck uppstått också hos traditionella USA-allierade som Sydkorea och Japan. En liknande diskussion förs i Frankrike, Storbritannien och Polen om ett ”europeiskt kärnvapenparaply”.
Ingenstans framträder insatserna mer tydligt än på den koreanska halvön. Den nordkoreanska regimen är en de facto kärnvapenmakt, och efter det resultatlösa toppmötet mellan Trump och Kim Jong-Un i februari 2019 har USA återgått till sin tidigare isolations- och sanktionspolitik. De nordkoreanska ledarnas hotbild motiverar ett för dem fortsatt innehav av kärnvapen, och frågan är vilka utfästelser de kan lita på efter det iranska kärnenergiavtalets sammanbrott. Sannolikheten för en diplomatisk lösning på konflikten – där Nordkorea successivt avvecklar sina massförstörelsevapen i utbyte mot ekonomiska lättnader – torde under nuvarande förhållanden vara låg om inte obefintlig.
I en annan del av Asien genomförde indiskt flygvapen i februari 2019 angrepp mot en påstådd terroristbas utanför den pakistanska staden Balakot, något som förflyttade konflikten mellan Indien och Pakistan om Kashmir in i en delvis ny fas. Händelsens signifikans består i att anfallet genomfördes utanför det omstridda territoriet, vilket innebär att en kärnvapenstat för första gången i världshistorien angripit en annan kärnvapenstats internationellt erkända territorium. Det indiska uppträdandet har förskjutit gränserna för den acceptabla interaktionen mellan kärnvapenstater, och såväl indisk som pakistansk militär har visat en beredvillighet att vid behov eskalera konflikten.
En pågående normförskjutning är i själva verket den pågående omvärldsutvecklingens drivkraft, och vissa ledare tenderar att om inte glorifiera så i alla fall fästa retorisk vikt vid sina kärnvapeninnehav. I Ryssland och Nordkorea är kärnvapen symboler för nationell styrka, användbara för militärparader och hotfulla utspel gentemot andra länder – som när Rysslands ambassadör i Danmark 2015 förklarade att danska örlogsfartyg kunde bli tänkbara ”mål för ryska atommissiler”. Trump har i sin tur skrutit om storleken på sin nukleära ”knapp”, och 2017 Twitter-hotade han Nordkorea med ”eld och ilska likt jorden aldrig sett” ifall de amerikanska kraven på att landet avskaffar sina massförstörelsevapen inte tillgodoses – en farlig bluff som Pyongyang ignorerat.
Det finns inget enkelt sätt att stävja spridningen av kärnvapen, men ett ansvar för tillbakagången faller på Washingtons nyckfulla utrikespolitik. Sanktionsregimerna mot Iran och Nordkorea baserades på internationellt samarbete, inklusive EU, Kina och Ryssland, och dessa sanktioner var legitima enbart såtillvida att den amerikanska diplomatin om ickespridning uppfattades som ärlig. Genom att lämna det iranska kärnenergiavtalet signalerar USA att deras uppsåt i själva verket alltid var regimskifte, och att aspirerande kärnvapenstater inte har något att vinna på att följa reglerna – eftersom dessa tydligen förändras baserat på vilket parti som för tillfället har en majoritet i den amerikanska kongressen.
Historien visar att en eskalationskaskad är möjlig att stävja. Washingtons och Moskvas förmåga att hantera kärnvapenproblematiken under det kalla kriget, trots konkurrerande stormaktsintressen, illustrerar att samverkan är möjlig inom områden av betydelse för mänsklighetens säkerhet. Denna erfarenhet är också lärorik för vår tids diskussion om viktiga ickemilitära risker – inte minst stormakternas och det multilaterala systemets oförmåga att effektivt hantera den pågående Covid-19-pandemin. Under nuvarande omständigheter finns det enbart lite som tyder på att det i vår tids centrala maktrelation, USA-Kina, föreligger några förutsättningar för gemensam krishantering eller kollektiva förberedelser för framtida pandemier.
Den konsensus och de tabun om kärnvapen som under efterkrigstiden växte fram, och som kom till uttryck i traktat om nedrustning och vapenkontroll, är under upplösning. Föreställningen att kärnvapen är så destruktiva att de aldrig ska användas, har förbytts i en till synes oreglerad kapprustning där trösklarna för kärnvapenkonflikt sänkts. Tidigare normer och institutioner för samarbete har övergått i en fas präglad av unilateralism och stormaktspolitik. Ingenting i denna utveckling är oundvikligt, men lärdomarna från kalla krigets diplomati förefaller bortglömda, och riskerna – stora som små – är intolerabla.
Martin Kragh är chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet och docent vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet.